Bokblogg: Samtala om högläsning och berättande i förskolan, av Ann S. Pihlgren

Ger redskap att komma längre

Författaren skriver i inledningen: ”Den här boken är tänkt att ge dig verktyg för att fullgöra uppdraget i förskolans läroplan Lpfö 18: Barnen ska erbjudas en stimulerande miljö där de får förutsättningar att utveckla sitt språk genom att lyssna till högläsning och samtala om litteratur och andra texter” (sid 18).

Jag tycker att hon lyckas väl med just det. Jag har jobbat länge som förskollärare och har utvecklat mitt arbete med högläsning till att vara mer än att läsa en bok upp och ner för barnen och jag vet mycket om barns språkutveckling tack vare det gedigna arbete vi är inne i gällande detta, i mitt förskoleområde Vivalla. Den här boken ger mig ändå redskap för att komma ännu längre i arbetet med högläsning och berättande och boken bidrar också med mycket inspiration och handfasta tips som jag tar med mig. Den passar också in i Vivallas arbete med aktionsforskning inom FoU-programmet Språkutvecklande förskola, då författaren ger lämpliga mallar för ett nu-läge, beskrivning av hur man ska arbeta och sedan uppföljning.

Underlag för kollegialt lärande

Boken är skriven så att den kan läsas både av en enskild pedagog, men också som underlag för kollegialt lärande. Efter varje kapitel finns frågor att reflektera själv över, eller tillsammans, det finns tips för den som vill läsa mer, men även en beskrivning av praktiskt arbete i form processarbete, observationer eller andra uppgifter som kan genomföras i verksamheten.

Författaren inleder boken med att beskriva några viktiga områden i barns språkutveckling, men resterande kapitel beskriver hur man läsa böcker och berättelser på olika sätt och det finns också bra konkreta exempel från böcker jag känner igen som jag läser för barnen på min egen förskola.

Hon motiverar Högläsningen genom forskning, bland annat skriver hon att enbart läsa böcker för att barnen ska lugna ner sig och komma till ro vid exempelvis en vila; är knappast en bra metod att främja språkutveckling, högläsning bör istället fylla många andra funktioner. Då är det också viktigt att man förbereder sig genom att förläsa boken innan man presenterar den i barngruppen.

”Barn som inte får erfara en genomtänkt högläsning hamnar i farozonen att få en sämre läsutveckling längre fram.” (sid 44)

I kapitlet om Berättandet, som bland annat handlar om våra traditionella folksagor tar hon upp att vi som pedagoger ibland förskönar sagorna för att de inte ska vara så drastiska och ta upp områden som barnen inte är mogna att förstå, men det är ett felaktigt resonemang, menar forskaren Bettelheim som hon refererar till. Barn vet att det finns mörka sidor i människans natur och att både katastrofer och sorger kan inträffa. ”Om barnen inte utmanas kommer de snarast att bli uttråkade och tappa intresset. I en barngrupp som inte utmanas i ett lärande eller i sina lekar finns det också en risk för att det faktiskt uppstår social spänning – man kan alltså risker att skapa det man försöker att undvika.” (sid 59) Tänkvärt och träffande.

I kaptitlet Samtala om berättelser, skriver författaren om barns proximala utvecklingszon, alltså den lärandezon som utmanar barnen att komma vidare i sin utveckling. Den är det nog många pedagoger som redan tänker på, men kanske inte i urvalet av högläsningsböcker för att det efterföljande samtalet om berättelsen ska leda till diskussioner i barnens proximala utvecklingszon. Här beskriver hon också förskoledialogens olika former och hur man genom att ställa olika frågor kan få olika effekt på lärandet. Hon fortsätter att ge konkreta exempel på hur dialogerna kan se ut och vilka frågor man kan ställa.

Hon skriver om den Dialogiska högläsningen, som är en inbjudan till barngruppen att börja samtala om böcker och berättelser. Det är den enklaste formen av samtal om böcker, men mycket viktig för att barnen ska förstå bokarbetet längre fram när man utvidgar arbetet. Här beskriver hon att man från början med yngre barn eller flerspråkiga barn kan behöva vara en ställföreträdande tänkare i början. Alltså, man kan fungera både som frågeställare och som tänkare genom att sätta ord på och modellera hur ett tänkande kring frågan kan se ut. Det känns applicerbart i mitt område där i stort sett alla barn är flerspråkiga.

Hon fortsätter att skriva om Sokratiska samtal som är en mer avancerad form för samtal om texter, bilder och berättelser. De här samtalen kräver en viss språklig kompetens och passar de äldre barnen. Man behöver ha vissa samtalsregler och dialogerna bör hållas regelbundet för att barnen ska bli vana. Att jobba med sokratiska samtal kändes lite komplicerat men säkert görbart i en grupp med språkstarka barn och i mitt område tänker jag att det kan vara ett strävansmål att komma dit.

Likaså Filosofi med barn och Filozoo, känns lite avancerat men är bra beskrivet i boken med exempel och förslag på frågor. Detta kräver återkommande övning i barngruppen tänker jag. Till en början kan det handla om sortering och ställningstagande och väljer man ett intresseväckande uppslag i boken, kan det inspirera barnen att ställa nya frågor och få syn på nya idéer att utforska i ett kommande högläsnings- eller berättarprojekt.

Sista kapitlet Planera för progression i samtalen om berättelser, är ett mycket konkret kapitel som man kan börja använda sig av direkt.

Känslan jag fått när jag läst boken är att jag har fått många nya idéer som jag vill börja prova direkt. Jag tror att den skulle vara väldigt bra att arbeta med i arbetslaget och ge den så mycket tid som ett läsår och använda den som ett projektarbete för att kunna prova alla olika metoder och verkligen sätta högläsning och berättande i fokus.

Till sist vill jag avsluta med ett citat från författarens handledare:

Lars brukade referera till forskning om att vissa personer klarade sig väl i livet trots att de hade upplevt en problematisk barndom (…) Genom att de hade läst, lyssnat till och fått reflektera över berättelserna hittade de förhållningssätt och utvägar ur svårigheter och höll modet upp istället för att tappa sugen” (sid 158).

/Annia Mandelmo, förskollärare, Kastanjegården