Rubinen inne på tredje året

För ett par år sedan öppnade förskolan Ädelstenen avdelningen Rubinen för att erbjuda verksamhet för barn med extraordinära behov, den första avdelningen i sitt slag i Örebro kommuns regi. Vi ringde upp Lina Pettersson, tillförordnad rektor på Lundby förskolor, för att höra hur arbetet har gått. Nya lokaler, fler personal och ändrade tankar kring integrering i den större verksamheten är några saker som har förändrats.

Nya lokaler och fler personal

Hej Lina! Det har gått ett tag sedan vi senast var och hälsade på er ute på Rubinen. Vad har hänt på avdelningen sedan dess?

– En sak som ser annorlunda ut idag är att vi har bytt lokal. Det kom barn till avdelningen som satt i rullstol och som hade behov av lyft och vi insåg då att det fanns andra lokaler här på förskolan som var bättre fysiskt anpassade för den här barngruppen, så vi flyttade verksamheten dit i stället. Annat som har utvecklats är väl framför allt att vi har jobbat mer systematiskt med anpassad miljö, TAKK (Tecken som alternativ och kompletterande kommunikation) och att ta fram bildstöd.

– Mycket fokus i den här barngruppen ligger på individuell träning, att hitta rutiner för att ge barnen individuella utmaningar. Utifrån de individuella behoven har vi också anpassat lokalen. Ett rum har exempelvis bara ett bord och två stolar så att vi ska kunna jobba enskilt med barnen. Så jobbar man ju sällan i en vanlig barngrupp, att man strukturerat går och jobbar med ett barn i taget. Sådana möjligheter är svåra att få till på andra avdelningar, så vi känner oss nöjda att vi kan ge barnen detta. Det blir mer som en enskild lektion, men såklart bara en kort stund i taget. Flera av barnen har insatser från habiliteringen, IBT, och vi ser att det upplägget med fokuserade träningar gynnar även de andra barnen, så då använder vi metoden för alla barn.

Bildstöd och material som används vid enskild träning med barnen på Rubinen

Bildstöd och material som används vid enskild träning.

Har avdelningen vuxit något sett till antal barn?

– Vi har fortfarande ett tak på tio barn och barnantalet är anpassat utifrån barnens samlade behov. Vi tog precis in ett åttonde barn häromdagen, faktiskt. Däremot har det tillkommit fler pedagoger på avdelningen – det är nu fyra pedagoger som jobbar med de här åtta barnen – och det beror framför allt på att här nu finns barn med större behov av omsorg.

Vilka vinster ser du med hur ni jobbar idag?

– Vi ser att de här barnen får möjlighet att utvecklas utan att behöva anpassa sig till ett stort sammanhang, som ofta är stressande för våra barn. Det ser vi verkligen är en vinning! Vi jobbar såklart med barnen i gruppaktiviteter också. Det senaste året har vi haft ett projekt som heter "Tillsammans". En av utmaningarna vi har på Rubinen är att göra saker tillsammans med barnen i helgrupp och att skapa en vi-känsla. Flera av barnen har ganska svår autism och är mycket individfokuserade. Att då få vara tillsammans i en mindre grupp, med kanske fem-sex kompisar, är en rimligare utmaning jämfört med hur det hade varit bland 20.

Mår bättre av att inte integreras

Förut jobbade ni med täta besök i andra barngrupper. Gör ni inte det längre?

– Just nu ser vi att barnen som går på Rubinen inte mår bra att vara i en större barngrupp. Vi utgår alltid från barnens behov och anpassar oss efter det. Vi ser att vissa barn faktiskt mår bättre av att INTE integreras. De utgör en egen grupp och vi jobbar med att på bästa sätt kunna möta dem – utmana dem och ge dem ett lärande – baserat på deras förmågor. De behöver inte anpassa sig till en vanlig barngrupp, utan det räcker att de utmanas i den här barngruppen. Ute på gården finns möjlighet att möta de andra barnen på förskolan och vi ser att Rubinens barn har olika stort intresse av att leka med de andra barnen. Barnens behov är snarare att få utvecklas i sin egen takt, att få vara trygga och må bra i den verksamhet de befinner sig i. Det har vi verkligen tagit till oss!

På tal om utmaningar, vilka är/har varit era största utmaningar under arbetets gång?

– Utmaningarna uppstår framför allt när barnens olika behov krockar med varandras, när det till exempel är något barn som har behov att vara i tysthet och stör sig på de andra barnen som gör ljud. Eller när två barn med autism båda stimmar, på sina olika sätt, och stör varandra. Det kan vara ett barn med autism som vill gå och hälla ut saker och ett annat som vill ha ordning. Båda är i sin värld. Det är i sådan lägen det blir tydligt för oss att det är nog träning för de här barnen att lära sig interagera och acceptera varandra.

Lina Pettersson

Lina Pettersson

Hur löser ni sådana situationer?

– Det har sett olika ut. Vissa perioder har vi fått dela barnen och jobba med dem i olika rum, när deras olika behov och viljor helt enkelt har krockat. Samtidigt jobbar vi såklart mycket med att utveckla en tolerans hos barnen, men i det akuta skedet har vi fysiskt fått separera dem. Det är ju autismens utmaning, att man inte kan styra sin egen värld helt, utan att jag måste kunna vara tillsammans med dig och du måste kunna få göra på ditt sätt och jag måste kunna få göra på mitt sätt.

En styrka att vara många vuxna

– Det är ju också så att när vi har så pass få barn och många vuxna på avdelningen blir det enkelt för oss att dela gruppen. Om ett barn exempelvis mår bäst av att äta mat enskilt, tillsammans med en vuxen, så kan vi lösa det. Och om ett barn behöver ha lite egen tid, då går vi ut en stund med det barnet. Det är en stor styrka.

– En annan utmaning har varit att hitta rätt personer till avdelningen. Det är inte ett jobb för vem som helst, för det kräver ju att du både har ett otroligt tålamod och ett genuint intresse för att jobba med utmaningarna som de här barnen har. Det är skillnad jämfört med att jobba i en vanlig grupp och där kanske ha ETT barn i behov av särskilt stöd. Men alla som har jobbat här på avdelningen har uttryckt att det har engagerat dem. Man får ju en väldigt nära kontakt med både barnen och vårdnadshavarna i och med att man arbetar så tätt tillsammans – det är så mycket behov att diskutera, så det blir ett väldigt nära samarbete.

Har ni fortsatt kö till avdelningen?

– Det finns ett intresse. Vi har ingen lång kö, men vi har hela tiden haft så fullt som vi vill ha. Eftersom vi inte har haft möjlighet att ta emot fler barn har vi inte heller marknadsfört oss mer än vi behöver.

Vad har du själv lärt dig under resans gång, som du tar med dig i det fortsatta arbetet?

– De här barnens utvecklingssteg kan ju vara så små jämfört med andra barns utvecklingssteg, men samtidigt är de så otroligt värdefulla. När det plötsligt kommer ett tecken från ett femårigt barn som är icke-kommunikativt är ju det enormt! Och att se att vårt arbete faktiskt gör skillnad för de här barnen, det tycker jag är fantastiskt! När vi ser att barnen har det bra, att de lär sig och att de utvecklas utifrån sina förutsättningar. Även om utvecklingen ibland är pytteliten så är det ändå steg på vägen. Det känns otroligt givande att ge de här barnen möjlighet att gå i den här gruppen!

Pedagog Örebro tackar för samtalet och önskar Rubinen lycka till med det fortsatta arbetet.

/Jonas Gunnarsson, Pedagog Örebro

Senast uppdaterad:

Publicerad: