Kollegialt lärande – resa med karta och kompass mot framtidens skola

Kollegialt lärande handlar enligt författarna Ulf Blossing och Ann-Christine Wennergren om att ta vara på skolledares, lärares och elevers gemensamma kraft, och är ett medel för att nå målet - ökad måluppfyllelse där skolans uppdrag och elevernas lärande står i centrum. För att det ska bli framgångsrikt och inte bara handla om att dela tips med varandra krävs att hela skolan granskas och förbättras och att det leder till en undervisning som ger resultat för eleverna.

I boken ges en fördjupad teoretisk förståelse och framgångsrika praktiska exempel på hur andra skolor har planerat och organiserat för att utveckla den inre processen och skapa en ”praktikgemenskap”, ett effektivt samarbete. Ann-Christine Wennergren är docent i pedagogik och arbetar som vetenskaplig ledare i Ängelholms kommun där hon forskat om skolutveckling som bedrivs i ett nära samarbete med förskolor, skolor och kommuner. Ulf Blossing är professor i pedagogik och forskar om skolors förbättringsarbete och ledarskap. Boken riktar sig främst till rektorer, lärare (alla kategorier) och lärarstudenter men även till beslutsfattare inom utbildningssektorn.

Till skillnad från tex lärarlyften som syftar till att utveckla lärarnas enskilda kunskapsutveckling vill författarna lyfta fram förbättringsarbete som utgår från lokala behov i ett kollektivt arbete, något som är viktigt enligt forskning om framgångsrikt utvecklingsarbete.

Kollegialt lärande står för olika former av gemensamt arbete, där kollegor tillsammans undersöker sambanden mellan undervisning och elevers lärande. Samarbetet genomsyras av systematik, dokumentation, analys och kritisk granskning där man utvecklar gemensam kunskap genom att både lära av varandras erfarenheter och ta tillvara befintlig kunskap inom området. Den vetenskapliga grunden är en förutsättning, liksom att bidra till beprövad erfarenhet.”

Utvecklingsarbetet som en karta med stigar som leder till ett mål

Författarna har valt att beskriva utvecklingsarbetet som en resa, eller en karta med stigar som leder till ett mål. Terrängen består av dels makrostrukturer, t.ex. läroplan och andra saker påverkade av samhället (som vi inte kan göra mycket åt och därmed inte behöver lägga så mycket energi på), dels en mikrostruktur, skolans inre organisation; vardagliga arbetsrutiner och arbetssociala mönster, som är individuell för varje skola. Författarna har valt att beskriva det som åtta delsystem; system för grupperingar, ansvar, mål, beslut, kommunikation, normer, belöningar samt granskning. Dessa system är som en infrastruktur som lägger grunden till, och som på olika sätt kan förbättras, för att öka möjligheterna för, ett kollegialt lärande. I boken ges exempel på hur man kan gå tillväga och poängterar skolledarens viktiga roll i att leda detta förändringsarbete. Skolledarens/rektorns arbete är att skapa schemalagd tid för kollegialt lärande och beslut om hur mikroprocesserna ska gå till samt att lärare förstår vad som är idén med att organisera sig på ett visst sätt så att tiden används väl.

När jag läste boken fick jag mer bilden av en poängorientering i grupp än en individuell klassisk orientering från start till mål. Deltagarna i gruppen för kollegialt lärande börjar med att ”förhandla” (dryfta olika idéer) om vägval.

Orienteringskarta

Poängorientering

De olika stigarna kan ses som ”gemensamma projekt” där man agerar och hjälps åt i ett ”ömsesidigt engagemang”; att hålla riktningen mot kontrollerna som är olika delmål. Denna process från ide (vägval) till tillämpning kallar författarna ”förverkligande”. För att kunna förverkliga sin plan och hålla sig på rätt stig krävs även att man är överens om hur en karta och kompass fungerar, ”kollektiva redskap”. I skolans värld kan det t.ex. handla om att man är överens om mötesstrukturen eller hur protokollen skrivs och förmedlas till övriga som behöver.

Starten är skolans mikrostruktur

Efter att ha tagit ett delmål (förverkligat en ide man förhandlat om), springer man tillbaka till starten som kan ses som skolans mikrostruktur och förbättrar/intensifierar de olika delsystemen som gör att organisationen fungerar ännu bättre. När man förfinat det kommer man med nya idéer man vill testa, gör nya förhandlingar i gruppen, och förverkligar det genom att springa till en ny kontroll/delmål. När alla kontroller är tagna, när man tagit sig fram på alla möjliga stigar och kanske några täta snår eller höga höjder, har man kommit till slutmålet; ett väl fungerande kollegialt lärande. De svåraste kontrollerna att hitta är enligt författarna de strukturer som bygger på regler, normer och föreställningar i den arbetssociala verksamheten. Hinder finns i skogen oavsett om vi vill eller inte. Ett träd kan ha blåst ner eller kanske är kartan inte uppdaterad och det är ett snårigt kalhygge just där du tänkt springa. Inte mycket att göra något åt. Författarna önskar att man inte lägger fokus på det man inte kan förändra, det så kallade ”om bara-förhållningssättet” och menar att en bättre strategi är att försöka förstå situationen som ett dilemma.

Det betyder att lärare i det kollegiala lärandet diskuterar flera förslag på lösningar där kanske ingen av dem är helt tillfredställande, men där de ändå till slut bestämmer sig för att pröva ett alternativ.”

Vi prövar den här stigen!

För moderna orienterare finns nu möjligheten att följa sin löpta bana i Livelox. Med hjälp av det digitala verktyget/dokumentationen kan man analysera vägval, jämföra med andra och dra specifika slutsatser för att på så vis få erfarenheter som ökar chanserna till ett bättre lopp nästa gång.

Att bli bättre på att analysera tillsammans, både undervisning, litteratur och övrigt kartläggningsmaterial man har är en annan framgångsfaktor enligt författarna. För att kunna göra det krävs strukturerad genomgång av materialet – och träning! Denna process jämför författarna med skolverkets fyra faser i utvecklingsarbetet samt även med den sk aktionsforskningscykelns fyra faser: planera, agera, observera, reflektera som beskrivs noggrannare i boken.

I ett av exemplen i boken bildades en tillfällig ämnesgrupp för kollegialt lärande som bestod av fyra lärare från förskola till högstadiet samt en skolledare och handledare. Genom filmning av undervisning och ett aktivt analysarbete i gruppen drog de bl.a. lärdomen att undervisningen i bråk inte tidigare utgått från elevernas kunskaper utan baserats på läroböcker som hade en tydlig repetitiv karaktär och en felaktig procedurkunskap som dessutom hade konserverats mellan stadier då lärarna inte varit lyhörda för elevernas bristande förståelse. Detta hade lett till låg måluppfyllelse inom bråkområdet.

Ta tillvara på allas gemensamma kompetens och arbeta systematiskt

Startpunkt

För oss som fick möjlighet att påbörja KLÖS-arbetet i Topp 25 2025-projektet (som tyvärr fick avslutas p.g.a. ekonomiska nedskärningar) så är många tankar likvärdiga jämfört med boken. I grunden handlar det om att ta tillvara på allas gemensamma kompetens och verkligen arbeta systematiskt och det på ett mer specifikt plan än många skolor gör. Att gå på djupet i en fråga och verkligen analysera för att sätta in rätt insatser, som leder till förändrad undervisning som leder till ökat lärande för eleverna.

Var på kartan är jag? Var är startpunkten? För att kunna göra specifika slutsatser betonar författarna vikten av att synliggöra en gemensam kartbild, att göra specifika frågeställningar/antagande. Och för att göra det krävs ett noggrant förarbete och låta det få ta tid för att ta reda på var problemet ligger, t.ex. i elevernas bristande lässtrategier eller förståelse av bråk.

Jämför t.ex. resultat mellan olika år och stadier. Kan man se ett mönster? Med ett specifikt antagande är det lättare att ta fram specifika åtgärder (göra rätt vägval). Författarna jämför det med en trådrulle där det smalnas av i mitten. Själv kan jag jämföra det med när jag istället för att göra ett övervägt, klokt vägval irrar omkring i skogen och försöker att ”scanna” mig fram till kontrollen. Den borde ligga här…någonstans…tror jag!

Att lägga tid på att läsa in sig kartan och göra ett preciserat vägval är en god investering och mycket tid vunnet i slutändan.

Den återkommande kritiken om att det kollegiala lärandet inte påverkar elevernas kunskapsutveckling beror många gånger på bristfällig organisering av processerna, och att redskap för lärarnas lärande saknas (Svedberg 2016).”

En styrka i boken enligt mig är att författarna som de själva beskriver till skillnad från många andra forskare, ger konkreta exempel på hur deras forskning kan komma till användning i skolor. De ger exempel på konkreta redskap/samtalsmodeller där alla kommer till tals och tiden utnyttjas väl. Vill man läsa mer om redskap rekommenderar författarna boken Kollegahandledning med kritiska vänner (Lauvås, Lycke & Handal, 2016) samt webbplatsen: Metodbanken (Westling 2018).

Målen för uppdragen står i centrum

I forskning om framgångsrika skolor kan man enligt författarna se att målen för uppdraget står i centrum. Där är lärarna överens om att huvuduppdraget är att anpassa undervisningen efter elevernas förutsättningar och behov för att främja elevernas lärande och erbjuda bästa möjligheter att utveckla kunskap och nå målen. Att anpassa undervisningen - inte att ändra på eleverna! För detta krävs ett gott ledarskap som visar att det finns vissa vägar att gå.

Författarna menar även att kollegialt lärande förutsätter ett sk ”distribuerat ledaskap” som går att läsa mer om i boken Distribuerat ledarskap och förbättringsarbete (Liljenberg, 2018). Det handlar om att fler är med och leder skolutvecklingen, inte bara de formella och informella ledarna i olika grupper. Utan att alla ser sig som möjliga deltagare i skolans ledarskap. Att var och en kliver fram och visar på vägen i de områden man har kompetens och erfarenhet, att man intresserar sig för sina kollegors lärande, berättar hur man själv ser på saken, visar på möjliga alternativa handlingar men också visar tillit till, och följer andras kompetens och vägval. Denna bok är värd att läsa för den som vill utveckla ledarskapet på en skola.

Att förändra sin undervisning på ett djupare plan är inte lätt och kan precis som när man vill utveckla sig som idrottare, göra ont. Det kräver att man vågar blotta sig själv bland sina kollegor. Som det står i boken ”Det kan göra ont att behöva omvärdera sina egna undervisningshandlingar”. Om detta tema går även att läsa i boken Professionalisering i skola och förskola (Katz och Dack, 2018). Om man vågar öppna sig och tillsammans med sina kollegor kartlägger sin undervisning (eller vad man nu vill bli bättre på) genom att filma, observera och vara ”kritiska vänner” kommer man se sin undervisning ur ett annat perspektiv och möjligheter till förändring på djupet är större. Det kräver ledaskap hos den formella ledaren att lägga en struktur för samtalet men också hos var och en att leda och följa vid behov.

Kollektivt lärande ett bättre begrepp

Några som inte heller bara ska följa utan vara aktiva deltagare är våra elever, och författarna menar att ”kollektivt lärande” kanske skulle vara ett bättre begrepp än kollegialt lärande. I studier av framgångsrika skolor tar undervisningen sin utgångspunkt i elevernas verklighet och erfarenheter. Forskarna menar även att elevernas engagemang ökar med graden av lekfulla inslag i undervisningen. Redskap som kamratbedöming och ”röda/gula/gröna-kort” för självbedömning kan också göra eleverna mer aktiva i sin egen och kamraternas kunskapsutveckling och dessutom ge eleverna ett mer specifikt stöd och stöd för planering av den fortsatta undervisningen.

För att ta ytterligare ett kliv i sitt lärande som orienterare kan man åka till andra klubbars och läns tävlingar. Där finns delvis andra terränger och banläggare som tänkt annorlunda och man kan fördjupa sin kunskap genom att efteråt jämföra och diskutera vägvalen med fler än bara sina klubbkompisar. På samma vis önskar och tror författarna till boken att vårt kollegiala lärande på skolor kommer att utökas till ett ”samspelande nätverk” där stat, skolhuvudman, skolor och andra involverade parter (t.ex. universitetet och dess forskare, lärarutbildare och studenter) möts för att ta ut riktningen mot framtidens skola.

Författarna ”menar att det redan håller på att hända. Medan rikspolitikerna debatterar skola i media och föreslår mer tid i skolan för eleverna, mer resurser till lärarna, läxor och betyg, som de närmast eviga åtgärderna för att förbättra skolan, pågår resan mot framtidens skola i högt tempo ute i landet. Det visar de exempel som vi har berättat om i boken”.

Så gå nu tillbaka till din skola och lägg upp en plan för hur er skola ska bli Örebros skolors Tove Alexandersson!

/Helmina Pallhed, förstelärare, Almby skola F-3

Senast uppdaterad: 4 februari 2020

Publicerad: 4 februari 2020
Hade du nytta av innehållet på den här sidan?