Just pointless

I den digitala revolution vi genomlever här och nu, i det expanderande utbudet av sociala medier, är individens synlighet i offentligheten närmast obegränsad och för alltid. Det triggar vår voyeuristiska sida. Möjligheterna och farorna är många. Människans möte med den andre har alltid skett i en avläsning av ansikte och kroppsspråk: vän eller fiende? Det handlar fortfarande, i grunden, om basal överlevnad.

I en digital värld är ansiktet ännu viktigare. På Tinder-appen svajpar vi bort människor baserat på tillrättalagda porträtt av oss själva, som om de vore ingenting. Vad gör det med vår känsla för människovärde och att vi alla är lika olika?

Inom en rad områden i det moderna samhället har människans ansikte kommit att bli ett emblem, eller en fasad. I reklamens värld är ett leende oftast där för att öppna upp vår inställning. När vi välvilligt vill möta någon annan, någon vi kanske inte mött tidigare men är nyfiken på, är det leendet som öppnar upp. På Instagram och Facebook presenterar vi oss förstås med ett vänligt leende och ett tillrättalagt gynnsamt fejs – i alla fall i de flesta fall… Likafullt är det och förblir i offentligheten en tillrättalagd fasad, en norm vi känner igen.

Alexandra Hedbergs fina fasad-skratt smittar av sig i stadsrummet. Det är ett stiliserat skrattande ansikte vi ser, så som vi känner igen det från reklamens värld, eller från Selfien, bilden på filmstjärnan eller i parfymreklamen.

Det leende ansiktet är i sin utgångspunkt djupt mänskligt och tilldragande. Hos Alexandra Hedberg börjar därför hennes emblematiska leenden och skratt för det urbana rummets väggar i det enkla handtecknade porträttet. Därifrån extrapolerar hon det till den idealvärld där det blir en symbol för något mer tvetydigt eller gränsöverskridande.

Hennes teknik med bilden formad av delskivor med applicerade bildpixlar, förstärker också själva medieringen av våra Jag: enkla geometriska figurer som är ett raster som vi läser till en hel bild. Så har traditionella medier förmedlat våra fotograferade ansikten under mycket lång tid.

Text: Stefan Nilson