Vi kämpar mot så många saker i vår strävan efter hållbarhet
Hållbarhet. Allt ska vara hållbart. Det vi konsumerar och äter, våra relationer, våra jobb, vår ekonomi. Det finns hållbarhetschefer. Det finns hållbarhetsmärkning. Det finns greenwashing, som när det blir ok att flyga hur mycket som helst bara för att man köper några utsläppsrätter.
Mycket är i gungning i vår värld. Politik, ekonomi och människor på väg åt olika håll. Samtidigt vi en tydlig riktning mot framtiden i våra samhällen. De stora berättelserna för framtiden släcks ner.
Avsaknad av stora berättelser
Yuval Noah Harari skriver i sin bok 21 tankar om det 21:a århundradet om att mänskligheten gjort sig av med de stora berättelserna om Homo sapiens. Först försvann religionerna som övergripande förklaringar av världen. Sedan monterades de stora politiska ideologierna ner. 1918 kunde mänskligheten välja på tre – liberalism, socialism och fascism. Efter andra världskriget fanns det två berättelser kvar efter att fascismen/nazismen misslyckats. 1989 dog socialismen med Berlinmurens fall. Kvar fanns då liberalismen. Och nu ifrågasätts även den – när den inte längre kan garantera evigt välstånd för allt fler och inte heller lösa den eskalerande ekologiska krisen.
Inte konstigt att vi är vilsna
Mitt i detta står vi lärare som ska visa de unga i skolan vägen mot framtiden. Inte konstigt att vi är vilsna tillsammans. Vi famlar efter mening. Jag som lärare famlar efter en berättelse som kan motivera eleverna. Eleverna blir alltmer ifrågasättande av de tidigare auktoriteterna, där vi lärare ingår. Kollegor kommenterar att så här rörigt har det aldrig varit under deras 20, 30 till och med 40 år som lärare. Nej, och så här rörig har heller inte världen varit på många årtionden.
Det är enklare att motivera en elev att kämpa sig igenom en utmanande skoluppgift om vi alla vet att det finns ett långsiktigt mål som hägrar. Det är betydligt svårare när det framtida målet är oklart. Jag förstår de elever som loggar ur – även om jag aldrig kommer att acceptera det och överge dem i deras förvirring för vår osäkra framtid.
Och det finns ett frö till en annan berättelse – en där vi tar hand om varandra, vår gemensamma ekonomi och vår planet. Jag har till och med skrivit en bok om hur vi kan undervisa om den berättelsen. Men de senaste veckorna har jag mest använt min tid åt att vakta en klassrumsdörr i min skolenhet för att eleverna inne i klassrummet ska få lite arbetsro från andra elever som har rast utanför.
Förståelse och respekt är avgörande
De ekologiska gränserna för vad vår planet tål är fastlagda och evidensbaserade. Vi lärare behöver jobba med dem och undervisa om dem, som det står i våra styrdokument. Men lika viktigt är att vi står där varje dag – mitt ibland de unga – och vägleder dem i vilka gränser mellan människor de måste förstå och respektera och leva med.
För utan dessa gränser på plats – och utan en ekonomi som kan leverera förutsättningar för de kommunala huvudmännen som driver skolorna – så finns det kanske snart ingen mänsklig gemenskap att samla för att rädda den planet vi alla lever på.
Först då kan det bli hållbarhet – på riktigt. Utan det, är alla våra styrdokument och fina ord om vad skolan ska vara och hur den ska guida våra unga in i resten av sina liv, bara social washing.
/Jonas Pietrzak Edlund, Navets skola 7-9
Senast uppdaterad:
Tack för ditt svar!
Berätta gärna vad vi kan göra bättre på den här sidan för att förbättra webbplatsen! Vi har ingen möjlighet att svara, men dina synpunkter är värdefulla för oss. Tänk på att inte skicka in personuppgifter. Om du vill ha svar på en fråga kan du istället använda formuläret ”Lämna en synpunkt”.
Om du ändå skickar in personuppgifter via detta formulär hanteras uppgifterna av Kommunstyrelsen och kan eventuellt lämnas vidare till annan verksamhet inom Örebro kommun i syfte att förbättra vår service.
Här hittar du mer information om hur vi hanterar personuppgifter.
Tack för ditt svar!
Du har nu hjälpt oss att förbättra våra webbplatser.
