Den lärande läraren: investering och digitalisering

Föreliggande reflektion är baserad helt på mina egna erfarenheter som lärare och de erfarenheter jag gjort i mitt arbete som kvalitetsutvecklare. Ämnet är, som rubriken antyder, lärares och förskollärares lärande. Jag kommer inte att åberopa en enda studie för att styrka mina tankar och ändå vet jag att ämnet är både relevant och angeläget. Det gäller inte mindre än skolans och förskolans förutsättningar att lyckas med sina uppdrag.

Som lärare har jag kommit att uppfatta att det är helt nödvändigt att kontinuerligt utvecklas och fortsätta att lära, tidigare meriter till trots. Behovet av att lära på nytt är dock inte alltid en helt igenom angenäm känsla. Det handlar inte om en slags mysig, generell inställning till liv och lärande i allmänhet. Nej, det jag tänker på är ett behov av att utvecklas för att kunna utföra sitt jobb. Detta kan gälla såväl implementering av nya läroplaner som arbetet med digitalisering.

Implikationen av den digitala förändringen, så här långt, är att framtidens lärarroll innefattar nödvändigheten av ett lärande på livstid. Man blir liksom inte “färdig” någon gång. Det tekniska landskapet befinner sig i ständig förändring och för dem som behöver kunna navigera där handlar det om att hela tiden utveckla denna förmåga. Vi kan inte heller välja att ställa oss utanför digitaliseringen. Det är inte ett alternativ. Den digitala aspekten av lärarrollen är likt ämneskunskaper och pedagogisk färdighet en given del av en lärares grundläggande kompetens.

Det här handlar om ett lärande som innebär att överge den relativa tryggheten i ett statisk sätt att tänka (exempelvis “färdigutbildad lärare”) och inse ett behov av att lära nytt eller lära om, ett dynamiskt tankesätt. Detta ställer krav på en reell och pågående “investering” i mitt lärande. Det handlar om min tid och min energi. Jag kommer att behöva lämna min bekvämlighetszon och kanske till och med misslyckas ett par gånger. Framför allt kommer jag att behöva acceptera att mina sanningar utmanas och att min “expertis” inte gäller i det nya jag behöver lära. Jag blir tvungen att investera mig och gamla meriter duger inte. Mina ämneskunskaper ger mig inte automatiskt förmåga att använda digitala verktyg tillsammans mina elever i undervisningen. Inte ens mina kunskaper om Piaget, Dewey och Vygotskij ger mig automatiskt förmågan att möta dagens elever i deras digitala verklighet.

Den slitna liknelsen “resa” passar verkligen in här. Vi som jobbar i förskola och skola har, precis som samhället i övrigt, verkligen fått göra en resa vad gäller teknisk utveckling. Den didaktiska utmaningen för oss ligger i att ständigt befinna oss i en process med vetskap om att vi aldrig kommer bli färdiga. Vi kommer att fortsätta resan under hela vårt yrkesverksamma liv utan att nå en slutdestination, något annat kommer inte att duga. Förändring blir vår enda konstant.

Det är svårt att motivera en investering i något som inte upplevs som beständigt. Ibland kan vi lärare och förskollärare uppleva att den teknik vi förväntas investera oss i idag, inte kommer vara gångbar i morgon. Det är naturligtvis också helt sant. Emellertid bör vi kanske ändå omfamna de investeringar vi förväntas göra idag med viss entusiasm, trots allt. Jag skulle vilja föreslå att kanske ligger hemligheten i vilket synsätt vi har, snarare än i några svårpåverkbara, yttre strukturer. Eventuellt är det så att en generell beredskap att ta sig an vad som kommer i ens väg och göra det bästa man kan i nuläget, kan motiveras av just föreställningen att det inte handlar om att bli “färdig”.

Kanske är det mer gynnsamt att anta ett synsättet som innebär att kontinuerlig förändring och kontinuerligt lärande är vår “nya” normal. Detta kan verka lite överväldigande till en början, men kan också, vid närmare eftertanke, innehålla ett visst mått av uppmuntran. Det handlar ju om lärande, vårt lärande. Det faktum att vi behöver få befinna oss i en konstant lärprocess för oss möjligen närmare våra elever och barn. Kanhända är det även ett motiv att hävda lärares och förskollärares rätt till tid för reflektion.

/Andreas Ståhlberg, kvalitetsutvecklare och gymnasielärare, Örebro kommun