Högaffektiv debatt om lågaffektivt bemötande

Ingen har väl undgått att förhållningssättet Lågaffektivt Bemötande (LAB) står i korselden för en debatt mellan företrädare och kritiker, bland annat i SVT:s Opinion live förra veckan. Något skaver lite när jag lyssnar på debatten och jag vill likna vid en fråga jag fick i lunchrummet: ”Vad tycker du om Italien?”

En sådan fråga kan väcka många olika associationer – jag gillar maten, gillar en särskilt vacker plats i Toscana, ogillar att köra bil där av olika anledningar och jag är lite skeptisk till det politiska klimatet. Svarar jag bara ”bra” eller ”dåligt” så blir det svårt att veta om jag menar platsen, maten, människorna eller politiken.

Vad någon tänker på när man säger LAB kan också variera mycket. LAB kan vara en halvdag med en känd föreläsare, som sedan inte följs upp så mycket. Det kan vara en skicklig lärare som alltid håller sin klass lugn. Det kan vara ett inslag i ett engagerat arbete i ett elevhälsoteam om skolans bemötande, som bara delvis når ut till lärarlagen. Eller det kan vara en tveksam implementering som leder till osäkerhet i personalgruppen om hur och när man får säga till egentligen, när eleverna inte gör det som förväntas. Precis som med Italien, så är det svårt att tycka ”bra” eller ”dåligt” om alla de här sakerna ihop.

Därför tänkte jag dela in LAB i tre delar som är lite lättare att ta ställning till. Först och främst kan man säga att LAB är ett förhållningssätt. Det utgår från ett antagande, att ”barn gör rätt om de kan”. Det här antagandet är ofta omöjligt att pröva ”i stunden”. När vi har utförlig kännedom med ett barn genom en tillitsfull relation och en saklig bedömning, så vet vi ungefär vad ett barn ”kan” och då ser vi ofta i elevhälsoarbete att barns misslyckanden med att nå förväntningar är fullt begripliga. Men oftast står pedagoger utan fullständig kunskap om varje elev och då blir det mer av ett antagande – som utgår från värdegrund. Det kan därför vara viktigt att debattera frågan om ”vilken värdegrund ska vi ha i skolan?” Innerst inne kanske debatten om LAB egentligen är en fråga om värdegrund.

I andra hand kan man säga att LAB är en metod för att förebygga vissa problem, för att hantera vissa problem när de händer, och för att analysera efteråt vad som gick fel. Att vi ska förebygga, hantera och analysera är självklart, för det behövs ingen evidens – alternativet är nämligen att göra ingenting och då borde vi inte ha några jobb. Detta är kärnan av LAB betraktad som metod, men den kärnan är liknande i egentligen alla lämpliga metoder. Det vi borde diskutera är möjligen vilka förebyggande metoder som fungerar bäst, vilka hanteringsstrategier som fungerar bäst, och vilka analysverktyg som ger mest klarhet i efterhand. Det här kunde bli en intressant debatt för då får man titta på forskningsstöd för olika förebyggande åtgärder bland annat, och jämföra dem med varandra. Då kan man snabbt konstatera att forskningsstödet för LAB är ganska svagt, vilket är ett problem. Stödet för disciplinära åtgärder som avstängning, exkludering och nolltolerans är däremot starkt men det är starkt negativt – det vill säga metoderna gör mer skada än nytta. Detta tyder på att debatten mellan de två lägren inte leder oss framåt. Sammanfattningsvis: Förebygga, hantera och analysera är självklarheter, men på frågan om exakt hur – behöver vi alltid lära oss mer.

Sist men inte minst är LAB en implementering. Som jag nämnde i början har vissa fått en halvdagsföreläsning med någon kändis. Andra kanske gör ett gediget implementeringsarbete med hjälp av sin elevhälsa, följer upp med handledning och utvärdering. Det säger sig själv att de här två olika implementeringarna ger helt olika resultat. Eftersom implementeringen av LAB inte är så noggrant beskriven så blir det väldigt olika. Det har förmodligen gett upphov till många av missförstånden kring LAB också, som till exempel att man ”inte får säga till eleverna”. En viktig debatt är alltså hur en implementering ska se ut för att fungera.

Så, på frågan om vad jag tycker om LAB så svarar jag med en motfråga: Menar du värdegrunden, metoderna, eller implementeringen på just den här skolan? Sedan kan någon av tre olika intressanta debatter starta.

/Michael Dahlman, psykolog Örebro kommun

Senast uppdaterad:

Publicerad: