Mitt hjärta skriker – hör du?

Kan ett hjärta skrika? Nej inte så det hörs av någon annan människas öron. Men din röst – den kan. Den kan skrika. Och jag skriker. Nu – och varje dag. Nu – och varje vecka. Nu – och alla år. Nu och framåt. Jag har skrikit sen jag var 17 år. Minst. Fakta: under tiden jag har levt har halten av klimatgasen koldioxid ökat från 325 till över 400 miljondelar. Planeten brinner, den smälter, och det som lever dör. Och jag skriker. Inombords.

Jag var 17 år. De är 17 år. De är också 14, 10, och yngre. Äldre. Deras hjärtan skriker. Vi hör dem inte. Men smärtan, den finns där. Deras smärta, vårt ansvar. Vi vuxna som ska visa dem, hur de ska rädda planeten. Jag går nästan sönder. Ska vi klara det?

Och jag är tacksam – för vid varje samhällskris, pandemi, krig, klimatkris, undrar jag – vad kan jag göra. Så kommer jag på – jag går till jobbet. För jag jobbar som lärare, och mitt uppdrag det är att skapa en framtid för dem som växer upp. Uppgiften är klar – vägen dit är mer i dimma. Men var tacksam för det jobb du har. För du har en unik möjlighet. Du kan göra skillnad, för framtiden, för människan och alla de som lever, på vår gemensamma planet.

Astronomen Carl Sagan såg det. Pale Blue Dot. Vår ensamma planet. Så lagom på alla sätt, att den kan föda liv. Planeten Jorden. Den enda kända i sitt slag. Och om livet som vi känner det här skulle gå under. Ett ångestskri.

Hjärtat kan inte skrika

Hjärtat – det kan inte skrika. Men du kan skrika med din röst. Och när du gör det. Du känner. Du känner smärta, ilska, rädsla. Glädje, passion och ledsnad. Det är bevisat (PLOS Biology, citerat i National Geographic i april 2021). Så skrik min vän – för du behöver känslorna det ger:

  • Smärta, det gör ont att se planeten dö.
  • Ilska, att se ditt hem gå sönder gör dig arg.
  • Rädsla, att ens nudda vid tanken på att mänskligheten kan gå under…
  • Glädje, i att få finnas en stund på jorden.
  • Passion, kraften som finns i att förändra och göra skillnad.
  • Ledsnad, och sorg, över att vi är så långsamma när vi ska göra världen till en hållbar plats.

Vår samlade mänsklighet har fakta som krävs. Vi har en vägvisare med Parisavtalet. Det finns tekniska lösningar – och de kostar inte mer än halva kostnaden av vad coronakrisen kostade. Ungefär sex tusen miljarder dollar. Vi vet att det måste ske.

Men det går långsamt. Och det skapar ångest – bland oss alla – bland våra unga. Tre av fem mellan 16 och 25 år är väldigt eller extremt oroliga för klimatförändringarna. Det rapporterar brittiska BBC nyligen.

Det finns en bot mot ångesten – agera

Det finns en bot mot ångesten. Agera. Det kan vara hur litet som helst. Jag jobbar som lärare på Navets högstadieskola i Örebro. I våras planterade vi skott från sälg. En kvist överlevde. Den växer, den frodas. Den kommer att bidra, den kommer att att minska mängden växthusgaser i luften. Det är lite, det är något.

Det kan kännas hopplöst. Men som tänkare beskriver det, såsom Joanna Macy och Chris Johnstone i boken Aktivt hopp. Det finns tre starka berättelser mot framtiden:

  1. Fortsätt framåt – gasa på med ”grön” teknik. Business as usual. Du kan fortsätta som vanligt.
  2. Världen går under – fuck it. Det spelar ändå ingen roll. Undergångshistorier och zombie-apokalypsen.
  3. Aktivt hopp – vi har problem och vi tror på att lösa dem. Tillsammans.

Kan ett hjärta skrika? Nej, men det kan känna hopp. Och hopp är det enda som kan hjälpa oss framåt. Ett aktivt hopp. Oro för klimatet – kan leda till handling. Att plantera ett träd – ett enda. Hopp.

PS: Till er lärare som undrar – var är fakta i den här texten. Den innehåller inte så mycket fakta – den handlade om hopp och känslor. Men om du vill känna stöd för din undervisning för vetenskap och fakta – så vill jag citera Andreas Schleicher, utbildningsdirektör vid OECD: ”En bra utbildning i vetenskap – är en av de bästa investeringarna vi kan göra för planetens framtid.”

/Jonas Edlund, Navets skola 7-9

Senast uppdaterad:

Publicerad: