Att jobba med motstånd i en motig tid

Jag tillhör en yrkeskår som jobbar med att möta motstånd. Varje dag. Vecka efter vecka. År efter år. Det kan handla om alla sorters motstånd. Motstånd mot att lämna in sin mobiltelefon. Motstånd mot att vara med på en lektion. Motstånd mot att ens komma till skolan. Alla sorters motstånd. De här typerna av motstånd är inte alltid roliga att kämpa mot. De tar energi. En stor del av kampen mot det motståndet skapar många av de sarkastiska skämt som präglar vår yrkeskår. Memes på utslitna lärare. Skämt i stil med:

– Nämn tre anledningar till att vara lärare.
– Juni, juli, augusti.

Jag har aldrig uppskattat de skämten. Jag tror de bygger in en jargong som inte gynnar vårt uppdrag. Men nej, det här är inte en av de alltför vanliga texterna om lärarens slitiga vardag, texter som i sig kan vara relevanta, men för många.

Den här texten handlar om ett betydligt mer intressant motstånd. Motståndet mot att lära sig något nytt. Vi människor vill inte det i grunden, hjärnan är lat och vill vara i vila. Om den inte motiveras eller tvingas till ett nytt läge. Eller båda. I skolan jobbar vi med båda, men helst med den motiverande kraften, eller hur.

När motstånd blir en möjlighet

I början av min lärarkarriär kunde jag vackla och ibland backa när jag mötte den så vanliga väggen av motstånd från en elevgrupp när jag introducerade ett nytt innehåll. Något obekant.

– Det här har vi inte lärt oss.
Det är en vanlig kommentar.

– Nej, vi ska ju lära oss det nu.
Så brukade och brukar jag svara.

I en värld där många av våra basbehov med hjälp av fossil energi, konstgödsel och digital teknik är lättare än någonsin att införskaffa för många, såsom mat och dryck, tillgång till information, tillgång till underhållning och sexuell stimulans så utmanas många av våra invanda sätt att leva och förhålla oss till vår omvärld. Skolan är ett tydligt exempel på det.

Vi vet alla att användningen av digital teknik som snabbt ger resultat och feedback minskar vår förmåga till tålamod och uthållighet. Något som också har stöd i forskningen. (När jag skriver den här texten har jag till exempel svårt att inte kolla på min mobil av och till för att se om det har hänt något, men min motivation att skriva den här texten och lite tidspress för mig tillbaka och jag vet att jag får en mer ihållig dopaminkick när jag väl lämnar texten till min redaktör än om jag scrollar TikTok en stund).

När digital teknik utmanar vår förmåga att möta motstånd så ser jag skolan som en allt viktigare plats för våra unga. För att få öva att komma över tröskeln av motstånd, och känna den långsiktiga belöningen med det. Ordet motstånd är släkt med ordet resiliens. Motstånd beskriver att sätta emot, till exempel initialt motstånd mot en utmanande skrivuppgift om skogens betydelse för naturens förmåga att fånga in koldioxid och bevara biologisk mångfald. Resiliens beskriver mer att klara av en yttre förändring, anpassa sig och gå vidare. Och när det kommer till människans förmåga att hantera de olika krafter som utmanar vårt sätt att leva så talar man just om resiliens. Vår förmåga att anpassa och förändra oss till förändringar av våra livsvillkor, som klimatförändringar och digital teknik som utmanar de invanda institutioner som tjänat oss väl i hundratals år, som skolan till exempel. Vår förmåga att skapa ett mer hållbart samhälle.

Resiliens i klassrummet

Låt mig beskriva en vecka med mina klasser nyligen. Jag presenterar en bedömningsuppgift om atomfysik.

“Beskriv hur en grupp människor anpassar sig efter en kärnkraftsolycka. Använd era kunskaper om radioaktivitet och sönderfall. Ni får två lektioner att förbereda er med en stödlapp med anteckningar. Lektion tre skriver ni. Max 300 ord. Bedöms.”

Motståndet är massivt. Tidigare år i min lärarkarriär kanske jag hade backat. Men jag har börjat inse, med all fakta redovisad här ovan, att det är just det här vi behöver ta oss igenom – tillsammans. Att öva uthållighet och tålamod, hjälpa och guida eleverna i processen, peppa och stötta, men målet ligger fast. Att få se hur elevgruppen sakta börjar acceptera och anpassa sig till det nya läget och omfamna uppgiften, och sedan leverera på en hög nivå. Den dopaminkicken räcker länge, för oss alla, och kan inte uppnås i våra enskilda TikTok-flöden.

Just att vi gör det tillsammans stärker effekten och bygger oss som ett team. Vi har också blivit mer rustade mot den ovissa framtid som möter oss. Kanske har några elever också byggt en starkare inre kärna som skydd mot den psykiska ohälsa som plågar deras samtid. Rätt hanterat så skulle skolan kunna få uppleva en renässans och bli den institution som eleverna ser ett värde i att gå till och känner att den motiverar dem och hjälper dem och därmed oss alla att stå starka i förändring. Kan vi alla kloka lärare där ute tillsammans fatta varandras händer och jobba för den drömmen – och ta med oss våra beslutsfattare och skolexperter på den resan. För vår gemensamma framtids skull.

/Jonas Pietrzak Edlund, förstelärare på Pops Academy Karl-Johan