Bokblogg: Förskollärare – en profession i rörelse, av Eva Ärlemalm-Hagsér och Tuula Vuorinen (redaktörer)

Bland kapitlen kommer du hitta trygga favoriter – teoretiska aspekter eller tankar kring ämnen du känner igen dig i och kan vila i att du har kunskap om. Men du kan också hitta nya överraskningar, kanske en seg kola som du behöver arbeta med i tanken, inget som känns omedelbart rätt men som blir bättre med tanke och reflektion. Eller den pulverfyllda karamellen som exploderar i tanken och du får ett helt nytt perspektiv och plötsligt ser på det invanda på ett nytt sätt. Här kan även finnas godisar som du inte alls gillar, och lägger åt sidan, eftersom det finns så mycket annat gott…

”Lek är livet”

Ett av de kapitel jag fastnat mest för, min favoritgodis som jag känner igen men som också utmanar mig, är kapitlet ”Lek är livet – inte tidsfördriv!” skrivet av Ingrid Engdahl. Engdahl skriver att lekens betydelse inte kan överskattas. Hon beskriver, med stöd i forskningen, hur leken är det barn väljer så fort de kan och får och att leken är barns naturligaste sysselsättningsform. Barn kan leka ensamma men både lek, utveckling och lärande sker i ett sammanhang, i relation till miljön och till andra människor.

Lek är fantasi i handling. I leken kommer hela barnet till uttryck (s. 61).

Engdahl beskriver hur leken och de relationer som skapas i leken blir en viktig del i barnets socialisation och utveckling av social kompetens. I sin sammanfattning frågar sig Engdahl hur vi i dagens förskola, med stort fokus på undervisning och utbildning, tar vårt ansvar som pedagoger och planerar så att barn har möjlighet att välja det de helst vill – att leka? Jag tänker att det är något som vi behöver hitta tillbaka till när mycket fokus i förskolan varit på just undervisning och utbildning. Kanske har leken hamnat i bakgrunden?

Förskollärares didaktiska utmaningar

Ett annat kapitel som känns aktuellt är kapitlet om bedömning i förskolan, ”Förskollärarprofessionen och uppmärksamhet för bedömning”, skrivet av Monica Ehrström.

Hon lyfter fram den spänning och det etiska dilemma förskollärare hamnar i när det gäller bedömning av enskilda barn för att synliggöra utbildningens kvalitet. Ehrström skriver:

Undervisningen behöver bygga på kunskap om de barn som befinner sig i den egna utbildningen. Varje förskolas kvalitet kan därmed sägas vara beroende av hur förskollärarna förmår ta sig an utmaningen att vända blicken mot varje barn och överväga sina didaktiska strategier för att synliggöra samt uppmärksamma varje barns lärprocesser (s. 106).

Hon beskriver en studie som visar att förskollärare förhåller sig olika till bedömning och att hur de förhåller sig påverkar deras didaktiska val, har de fokus på gruppens utveckling eller det enskilda barnet lärande? Det här är något jag tar med mig och som jag tänker är viktigt att prata om framöver; vad, när, hur och varför bedömer vi? Och hur påverkar våra tankar våra didaktiska val när vi planerar och genomför vår undervisning?

Sammanfattningsvis är boken en bra introduktion till forskning inom olika områden som rör förskolan. Den djupdyker inte i något men ger en överblick och kan inspirera till vidare läsning eller diskussioner inom de olika områden som beskrivs.

/Lina Pettersson, biträdande rektor